Göran och Rune, 1950-talet.

Gustav hade nog tänkt att Rune skulle ta över. Men pojken hade planer på att bli elektriker. Efter lumpen kom han på bättre tankar. Rune började i snickeriet. Men livet består inte endast av arbete. I grannsocknen Norra Vånga bodde Stina i Karlsgården. De unga tu förälskade sig och ingick giftermål. På köpet fick Rune en svåger, Göran Svensson, som var erfaren finsnickare. Göran anställdes av Gustav och blev kär i en av hans döttrar, Ulla. Bröllopet firades i det lövade snickeriet. Nu var de dubbelsvågrar, Rune och Göran. Och snart skulle de bli kompanjoner. Med åren blev de som bröder. Tala om familjeföretag och korsvis ägande.

Så här var det. 1947 fick Gustav en förfrågan från Ramnäs bruk i Västmanland om en leverans av stommar till diskbänkar för en utställning. Rune och Göran bad att få räkna på en offert. Ja, ta hand om det ni pojkar, sa Gustav. Budet antogs och de två började snickra stommar långt in på kvällarna. En person som var ute och gick såg att de lyste. Han knackade på och undrade om de inte kunde laga en trädgårdsstol åt honom. Så kläcktes idén att göra trädgårdsmöbler.

Året efter tog de över rörelsen för 6 000 kronor. Firman registrerades under namnet Svensson & Jonsson Snickerifabrik. Gustav hade döpt alla barnen till Jonsson eftersom han själv hette John och tyckte att Johansson var för vanligt.

Det finns ett foto i svartvitt av Rune och Göran. De står i dörren till snickeriet, Göran i blåbyxor, bälte och basker, unga, leende, mitt i livet. Det var fred i världen, och vårbruk. Grållen hade kommit till Sverige. Massey Fergusons lilla grå traktor plöjde åker kring Kvänum. Optimismen spirade, landet moderniserades. Nu skulle folkhemmet byggas. Och det behövde inredas. De unga männen i dörröppningen var ense om att satsa på kök och förvaring. Det skulle ske med rationell produktion. De drömde om en fabrik. Båda var tekniskt intresserade och hade redan installerat en spånsug som avsevärt förbättrat arbetsmiljön i verkstan.

Gustav hade själv haft ont av dammet. Det var därför han slutade. Fast slutade gjorde han inte. Han kom med sin hammare varje dag, morgon och middag, långt in på 70-talet. Hans sonson Anders, Runes yngste, minns en gång hur Gustav gick där och krattade löv på gården, som alltid med filthatt och pipa. Det började regna. Gustav vände på pipan, fällde upp kragen och krattade vidare.

Nya fabriken, 1950-talet.

Då och då redde han i personalärenden. När Sverige spelade semifinal i VM 1958 mot Västtyskland i Göteborg åkte hela arbetsstyrkan för att se matchen. De var inte fler än att de fick plats i en personbil, två i fram och tre i bak. Har du biljetterna, undrade Göran. Rune grävde i fickan men hittade inga. Från en telefonkur i Vårgårda ringde de Gustav. Men han var på kalas. På något sätt fick de tag på honom. Gustav lånade bilen till Stina som for i ilfart med biljetterna till Göteborg. Annars hade Rune, Göran och de andra missat Hamrins mål. Notan för hela kalaset – resa, biljetter och kaffe efteråt – gick på 120 kronor.

Svensson & Jonssons tillverkning var blandad. De första fanerade inredningarna beställdes av Göteborgs skolstyrelse. Kunden var noga och lät genomföra en inspektion. En mindre deputation anlände en dag när inredningar lackades i skuggan under äppelträden. Skolstyrelsen hade inget att invända mot arrangemanget.

1953 expanderade Svensson & Jonsson. På en tomt som förvärvats av en grannbonde uppfördes den nya fabriken. Ett flygfoto visar den lilla huskroppen i tegel omgiven av åker och äng med volmat hö. Idag inrymmer byggnaden själva kontoret och utgör ett litet hörn av fabriken. Gustavs verkstad var på på 105 kvadrat.

Diskbänksstommarna till Ramnäs hade gett blodad tand. Runes och Görans första kök sattes in hos Rune själv och hans hustru Stina. Första större ordern lades av en byggmästare i Partille, åtta kök i ett hus som står än. Zetterbergs i Göteborg beställde ännu fler. Och så rullade det på. Fabriken växte, liksom organiskt. Vart sjätte, sjunde år gjordes en tillbyggnad i material typiska för tiden, likt årsringar.

Från 60-talet har köken dominerat produktionen.1964 utsågs Kvänum till Årets kök i anrika Ostermans Marmorhallar i Stockholm. Det resulterade året därpå i ett samarbete med Stockholms Brädgård AB som hade ett eget märke, Canadaköket, efter kvarteret Canada norr om Kyrkviken på Lidingö där en av företagets av filialer låg.

Ännu i slutet av 70-talet såldes köken på dragiga brädgårdar i industriområden. Under 80-talet började elhandeln visa hela kök för att demonstrera utbudet av vitvaror. Idag säljs vitvaror på stormarknader medan Kvänum tog köksvägen in i de fina salongerna. Utvecklingen speglar köksinredningens uppgradering. Kök har blivit status och fått egna show rooms i de fashionabla kvarteren.

Tidigt förekom en begränsad export. På 70-talet byggdes ett kök till SAS i Moskva och för Sidas räkning skickades ett termitsäkert kök till Irak. Den första katalogen, ett enkelt A3-vik i fyrfärg, kom ut 1972. Svensson & Jonsson tillverkade såväl Kvänums kök som Canadaköket fram till 1977 då samarbetet upphörde.

Samma år dog Gustav. På kontoret hänger ett foto av den gamle snickaren i kostym och stråhatt med pipa i mun och paraply till hands. Det är sommar. Familjen är samlad, barn och barnbarn. Det är Gustavs födelsedag. Han sitter ensam en stund på bänken och vilar. Dagarna gick och inget särskilt hände. Det man minns blir historia. Och plötsligt är det afton.

Kontakta inredare